Min morfar var en speciell man. Han älskade sina barn och barnbarn. Vi barnbarn som är gamla nog har ett minne från honom. Jag var fem år när han gick bort i cancer.
Att jag inte fick växa upp med en underbar morfar och lära känna honom i vuxen ålder, är för mig en sorg. Ibland är det som om min sorg över honom är 15 år försenad. När jag tänker på historier som folk berättat händer det att jag blir ledsen. Han berörde och hjälpte många när han levde. 

När vi gjorde projektarbetet i gymnasiet gjorde vi en dikt- och novellsamling med fem andra personer. Jag valde att skriva om mitt sista minne av min morfar. Helt ärligt så har dom flesta som kände morfar och läst novellen gråtit. Så nu tänkte jag att ni ska få läsa den.


                                                            Frusna tårar
En kall höstdag skulle jag och min syster gå till affären. Vi kom ut på gården som hade massor av buskar, en sandlåda, en liten backe och ganska så stora stenar. Det var grått och mulet ute så jag hade på mig min röda täckjacka och ett par jeans. Det första jag gjorde när vi kom ut var att springa fram till buskarna och plockade några bär som växte på buskarna. Jag slängde bären på marken och trampade sönder dem, så att det blev blå fläckar på marken.
            Mormor och morfar bodde i porten bredvid. Bara några minuter senare körde en ambulans in mot mormor och morfars port. Männen som klev ur ambulansen gjorde allt så fort och jag var imponerad över deras snabbhet och över färgen på deras jackor. Färgerna påminde mig lite om färgerna som finns på nöjesfält, färgglada och starka. De öppnade dörrarna bak på ambulansen, drog ut båren och gick in genom porten. Snart kom min mormor ut. Strax efter henne följde ambulanspersonalen med morfar på båren. 
             Allt gick sönder inom mig. Han ska inte vara sjuk. Han ska göra sina apelsinmuffins och trycka på glassknappen när vi är ute och åker bil. Min morfar, min roliga, snälla och generösa morfar ska inte ligga där.
             Han låg på båren och såg nästan livlös ut. Det grå håret på hans huvud stod åt alla håll, och ögonen var stängda.
             Han luras bara, snart reser han sig upp och säger att han skojade med oss som han brukar, han skojar ju hela tiden. Men han reste sig aldrig. När de stängde dörrarna där bak och startade ambulansen gick det upp för mig att det var allvar. När ambulansen var borta började jag gråta. 
              Min syster sa till mig att jag skulle sluta gråta för tårarna kunde frysa till is på kinderna. Jag torkade bort tårarna med ärmen på jackan, kramade min syster och tog ett bär från en buske och slängde det på marken och stampade hårt sönder det. Hon försökte muntra upp mig på vägen till affären med att stanna vid en lekplats, men det gick inte. Jag ville bara gå och köpa det vi skulle och sedan gå hem.
              Dagen därpå försökte mamma berätta för oss så vi skulle förstå att morfar hade en hjärntumör, och att den var elakartad och inte gick att ta bort. 
              Då när vi var små förstod vi inte riktigt vad det betydde. Så vi fortsatte att leka som vanligt.
              Morfar blev sämre och sämre. Det var ungefär som han skulle ha fötts som gammal och blivit yngre för att sedan gå bort. Han blev mer och mer som ett barn. Han kände inte igen människor och han såg mer härjad ut i ansiktet. Mormor var för rädd för att lämna honom ensam.
              Min morfar var 65 och gick vilse i en liten ort som han hade bott i nästan hela sitt liv. Jag var fem år och gick vilse i samma ort men hittade hem till slut. Då insåg jag verkligen att det var något fel på morfar, att han verkligen var sjuk och att han inte skulle bli frisk igen. 
               Jag skulle nog säga att jag hade roligt med morfar. Vi låg ju trots allt på samma IQ-nivå. Han lärde mig äta apelsin på "rätt" sätt, vi gjorde mycket ihop. 
              Jag vet fortfarande inte hur han dog, jag vet bara att han dog på sjukhuset. Jag hoppas att han dog i sömnen så han slapp känna hur någon tog livet ifrån honom.




                                         Till min älskade morfar ♥