Satt och såg på stilpoliserna samtidigt som jag gjorde en läxa. Det var en tjej med som gick omkring i stora tröjor och lösa byxor. Hon blev mobbad och började skära sig själv. Hon hade tagit sig ur det och var redo för en makeover. Hennes idol var Dita Von Teese och hon dansade själv burlesk. 
När dom pratade med henne började jag gråta.

Det påminde mig om mig själv på gymnsiet. Tänk att en liten hormonrubbning kan få en människa att känna sig så ensam, äcklig och värdelös. Jag klädde mig intetsägande och verkade glad och trevlig. Man kan ha en hel klass omkring sig och fortfarande känna sig ensam. Det är inget fel på personerna i klassen men mår man som jag mådde så spelar det ingen roll.
Att känna sig så värdelös och ivägen för människor att man lika gärna kan vara död hjälper inte någon.    
Många nätter med dödslängtan, ångest och tårar i fosterställning blev det. Jag började aldrig skära mig själv, som tur va. Men jag gjorde mig själv illa på andra sätt som verkade mindre drastiska. 
När medicinerna började fungera försvann dödslängtan och känslan av att jag var värdelös. 
Men ensamheten fanns kvar fram till för ca ett år sen. Det tog tid att förstå att jag är inte värdelös och jag behöver ingen pojkvän för att jag ska finnas. Jag är jag och jag är underbar på mitt sätt. Dom som inte ser det, ser det inte. 

  I am what I am
and what I am needs no excuses