Sitter och kollar på en dokumentär om Alzheimer.

Nyss var det en kvinna som pratade med sin vännina i spegeln. Och hon såg ormar överallt i rummet och i sitt knä. Och hon gråter på grund av ormarna och jag gråter för att hon gör det. Tänk själv om man skulle se ormar i knäna som man inte kan få bort. Synd om gumman ju.

Nu är det en kvinna som bor i ett hus med stor tomt med sin dotter. Dottern fick hjälp av vänner att sätta upp stängsel runt huset så mamman inte försvinner. Hon har såna typiska symtomer. Vandrar runt och pillar på allt och placerar saker där dom inte riktigt hör hemma.

Verkar ju som att det oftast är dom mest levnadsglada som drabbas av något. Deras hjärnceller är som ett träd som inte går att vattna. Finns inget att göra åt det, det bara vissnar och dör.